Namnförslag

OK, två namnförslag för mitt eventuella hattvarumärke:

– Kilian Zoll

– Charles Harbour

Och så att man gör loggan i nåt schysst 1950-talstypsnitt, som typ de här. MVB Solano Gothic är tjusig, tycker jag.

Vad tycker ni spontant?

Kinesisk handelskultur?

Häromdagen mailade jag en kinesisk hattillverkare och frågade om de kunde göra en hatt som såg ut på ett speciellt sätt – jag bifogade en bild från en amerikansk sajt jag hittat.
De svarade att de kunde det.
Dagen därpå, igår, kollade jag på tillverkarens hemsida igenom dess sortiment. Många olika hattar i många olika stilar.
Plötsligt ser jag en hatt som jag känner jag igen, och när jag tittar närmare på bilden ser jag att det var just den bilden som jag skickat dem! Alltså en skärmdump från en amerikansk sajt. Med varumärket synligt och allt.
De hade uppenbarligen tagit bilden ur mitt mail, och lagt upp den på sin sajt. ”Den bilden gillar vi, nu låtsas vi att den finns i vårt sortiment”, tycks de ha resonerat.

Hur ska man tolka det? En varningssignal på att det är en oseriös handlare?
Eller bara ett exempel på hur det fungerar i Kina, dvs kunden efterlyser något och då ser tillverkaren till att ha med just det i sitt sortiment?

Jag mailade och frågade hur det förhöll sig, och de svarade kort att det var en vanlig modell som de haft i sitt sortiment hela tiden.

Det som andra kan göra bättre

Jag såg ett lösryckt citat i tidningen idag – jag läste aldrig artikeln så jag vet inte vad det egentligen handlade om – som löd: ”Det är farligt att göra sådant som andra kan göra bättre.”

Det låter ju spontant sunt. Om någon annan är bättre än du kan du aldrig vinna. Bättre då att inte göra något alls.
Eller?

Njae, jag tror att det är en tankefälla. Det är en beståndsdel i de motståndsmekanismer som jag skrev om igår. Det är en tankefälla som går ut på att hindra oss från att göra saker. För det finns ju alltid någon i världen som är bättre än man själv, vad man än tar sig för. Man är ju knappast bäst, liksom.

Men, det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att vara tillräckligt bra, på samma sätt som en basketspelare inte måste vara längst, bara tillräckligt lång. Och Einstein inte var smartast (hans IQ var 150), bara tillräckligt smart (det finns de som har IQ på omkring 200).

I mitt fall: Det finns många som är bättre än jag på att fotografera, men fotografin är ändå mitt levebröd. Jag är tillräckligt bra, tydligen.
Och det lär finnas många som är bättre än jag på att skapa ett varumärke för hattar, men…

Logo

Hatten måste ha ett namn. Ett märke. En logga.
Det kan vara dags att ta tag i det nu.
Någon som känner sig manad (eller känner någon som känner sig manad?)? Jag bjuder på en hatt!

Att inte förverkliga idéer

Jag har börjat ta tag i hattandet igen.

För er som är nya bloggen: Jag har en idé om att designa/tillverka/sälja hattar. Inte så mycket för att jag är superintresserad av hattar, utan för att jag är nyfiken på att se vad som händer om jag löper linan ut. Vad som kan hända när man förverkligar en galen idé.

Senaste dagarna har jag försökt få tag på lite hattprover. Några olika kinesiska tillverkare har visat sig intresserade av samarbete. Jag har hittat några modeller jag gillar som det kan vara värt att jobba vidare med, och kineserna säger ”we sincerely hope can cooperation with your company.we only hope can get your back reply soon”.

Bara för mig att säga OK och så är tärningen kastad.

Men det är nu jag känner av det.
Motståndet.
De mekanismer som gör att man normalt sett inte löper linan ut, inte förverkligar idéerna.
Som gör att man tvekar.

Det har inget med min omgivning att göra. Alla jag vågat berätta för är påhejande och optimistiska. Motståndet kommer istället inifrån. Det är jag som tvekar. Det är jag som inte längre kan tro på att det verkligen skulle funka att designa/tillverka/sälja hattar.  Att jag skulle kunna, utan kunskap om mode eller försäljning. Jag menar: Hattar! Kom igen liksom! Vad tänkte jag på?!

Jag har svarat kineserna: ”Let me think about it for a couple of days. I’ll get back to you.”

Analogt

Det har varit mycket digitalt i många år. Att göra allt analogt tror jag är en motreaktion. Folk vill jobba med händerna och klippa och klistra. De är trötta på det digitala, och vill se den mänskliga handen i stället. Ta Sagan om ringen som exempel. Det kan inte bli mer fantastiskt. Nu går vi tillbaka till hur det var förr. Också inom musik har man ju börjat spela in på band igen, säger Jesper Kouthoofd.

Ett citat ur senaste Cap&Design som visar att mitt skivbolag, LIV Produktion, är i tiden – vi spelar in på rullband. Dock, vad gäller min fotografi så är jag heldigital. Jag har några analoga kameror, men har inte använt några av dem på mer än ett år.

Kompaktkamera

Jag fick för mig att jag behövde en digitalkompaktkamera idag, så jag åkte in till stan för att köpa en Panasonic Lumix LX3. Men när jag klämt lite på den ångrade jag mig. Allt för pillig. Ickeintuitiv. Istället för tydligare reglage och rattar var det små, små knappar.
Inget köp.

Kul jul

Det blev ett juluppehåll i bloggen. Sedvanliga jultraditioner har ägt rum, inklusive bränning av papier maché-sköldpaddan. Idag åker jag och frun vidare till Stockholm och blir där några dagar. So long!

Journalistik

”Stort bråk i natt” basunerade dagens löpsedel, och jag tänkte att det förstås handlade om kravallerna i Rosengård, men när jag kom närmare kunde jag läsa att det var nån slags skandal i dansbandstävlingen på TV.

Om Virginia Woolf och oförverkligade idéer

För fem-sex år sedan hittade jag en Virigina Woolf-bok på ett antikvariat. Det var ”Jacobs rum” i en svensk originalutgåva från 1927.

Det är en fantastisk bok. Jag läste och fascinerades.

Något år senare föreslog jag för en bokförläggare som jag känner att han skulle ge ut Jacobs rum på nytt, eftersom den förvånande nog inte fanns utgiven på svenska sedan 1927. Och detta var omkring 2003-2004 när Woolf var på tapeten efter filmatiseringen av ”Timmarna”, med Woolf och hennes roman ”Mrs Dalloway” i huvudrollerna.

Men bokförläggaren delade inte min entusiasm, så det blev aldrig något av det.

Idag plötsligt kom jag att tänka på den här idén igen. Jag googlade på boken och såg att den nu _finns_ på svenska igen! 2007 gavs den ut av Elisabeth Grate Bokförlag, samma förlag som gett ut årets nobelpristagare, Jean Marie Gustave Le Clézio…

Jag vet inte om boken är någon storsäljare, men allt detta säger ändå något, nämligen:
1. Min idé från 2003 att ge ut denna Woolf-raritet var inte så dum
men:
2. Det är inte tanken som räknas, det handlar om att  _förverkliga_ idén också