Nytt år, ny blogg

Det nya decenniet innebär en rivstart för mitt nya företag, bildbyrån Apelöga AB. Allt är fortfarande i startgroparna, men lagom till årsskiftet har jag satt igång projektets egen blogg. Och det blir där istället för här som jag kommer att blogga från och med nu. Tack och hej!

Nya bloggen finns här.

Saab 96

De som följt mitt Twitter-flöde (som tex finns här i högerspalten) vet redan att min senaste besatthet är en Saab 96 av årsmodell 1969. Jag impulsköpte den för någon vecka sedan och har fått den fraktad från Boden till Karlshamn. Jag har inte sett den med egna ögon än – den står hos mina föräldrar – men av bilderna att döma ser den fin ut.

Tanken med bilen, eller snarare ett efterkonstruerat syfte, är att den ska fungera som reklampelare för mitt nya AB (som inte har något namn än). Så bilen ska snyggas till, kanske lackeras om, och få nya snygga loggor på sidorna.

Stay tuned! Här på bloggen kommer det förmodligen dyka upp lite rapporter om biltrixandet.

Den stulna tanten: Så gick det sen

Jag berättade i ett inlägg för precis en månad sedan att jag skickat en faktura till en modeblogg som publicerat en av mina bilder utan tillåtelse. Jag var ganska spänd och nervös för vad som skulle ske. Skulle de motsätta sig kravet? Skulle de bråka? Skulle jag behöva ta hjälp av en jurist?

Lösningen blev mycket enkel. Tidningen betalade fakturan igår, på förfallodagen. Inget tjafs. All heder åt dem.

Vet ni!?

I hörnet av Smedjegatan och Södra Skolgatan på Möllan finns en skomakare/nyckelmakare/allsysslare med fantastiska säljtexter i skyltfönstrena. Det står ”Vet ni?! Klackning!!!”, och Julia berättade i sin blogg (och på Sydis) att det nu finns en Facebook-grupp som heter just så, som en slags hyllning.

I förrgår:
Hämtade upp en låda från källaren, en låda med överblivna fotoprylar från min gammelfarbror. Bland annat en Nikon F2 med ett 50/1,4-objektiv.

Igår:
Gick in i vet-ni-klackning-affären. Köpte två knappcellsbatterier. Satte i dem i kameran.

Imorgon:
Plåta svartvitt tri-x?

Konsten att få negativ kritik

Ofta undrar jag vad mina uppdragsgivare egentligen tycker om de bilder jag levererar till dem. Det händer att de ger uttryck för att de verkligen gillar bilderna (”Åh vilka fina bilder!”), men ibland är det mer kortfattat (”Tack för bilderna.”). Vad betyder det?
Och allra oftast får jag ingen respons alls.

Responsen är snarare när uppdragsgivarna ringer upp igen några månader senare och ber om hjälp med ett nytt bildjobb. Förra jobbet var alltså godkänt, konstaterar jag för mig själv.

Och ibland är responsen att uppdragsgivare inte ringer upp igen. Men det tar mycket längre tid att upptäcka. Och då är det svårt att söka felkällan.

Problemet är att det är svårt för en frilansfotograf att få feedback, speciellt negativ feedback. Visst, man kan fråga uppdragsgivarna rakt ut vad de tycker, men hur vet man att man får ett ärligt svar? För det är ju inte bara bilderna i sig som är viktiga, utan allt runtomkring. Hur fotografen beter mig innan, under och efter en fotografering. Hur smidigt allt flyter. Om deadlinen hålls. Om priset på fakturan är för högt. Det är frågor som inte är så lätta att ställa till uppdragsgivarna.

Så jag funderar på att låta någon annan fråga dem åt mig.

Idén skulle vara att sätta ihop en webenkät som skickas ut till uppdragsgivarna. De får svara anonymt på frågor om vad de tycker är viktigt när de anlitar en fotograf. Vilka egenskaper hos fotografen som gör att den inte blir anlitat igen.  Och mer specifikt: vad de tycker om de jobb Adam Haglund levererat.

Men kan man göra så?
Eller är det lite för över-analytiskt, liksom? Lite ängsligt? Löjligt rent av? Är det bättre att låta det vara som det är? Eller kan det vara en fungerande modell för att få veta vad mina uppdragsgivare faktiskt tycker?

Den stulna tanten

Vissa bilder är mer sticky än andra, och den av mina bilder som har fastnat mest, åtminstone på internet, är nedan infällda bild på en tant. Det är en bild som togs under ett reportage i Göteborg för en fackförbundstidning för några år sedan.

Bilden nedan är en skärmdump från en av alla de bloggar där bilden har använts, och jag tyckte det var lite komiskt att bloggaren i det här fallet har gett Google cred för min bild.

Hursomhelst. Privata bloggare är en sak… en annan sak är det när mina bilder dyker upp på kommersiella bloggar. Då tar jag i från tårna och skickar en faktura. Det är just vad jag har gjort idag. Mottagare av fakturan är en modeblogg som snott tantbilden. Det ska bli spännande att se om fakturan kommer att betalas.

Gör mer, snacka mindre

Jag läste nånstans: ”Speech is conveniently located midway between thought and action, where it often substitutes for both.” Ersätt ”speech” med ”blogging” och det är fortfarande sant.

Alltså, jag har en ovana att berätta lyriskt om mina idéer, snarare än att genomföra dem. Det har dragit till sin spets i med den här bloggen.

Dags för bot och bättring: Jag tänker inte berätta varför jag ska på rådgivningsmöte på Malmö Nyföretagarcenter imorgon.

Ett ögonblick

Jag fick i uppdrag häromveckan att plåta IT-entreprenören Jonas Birgersson i Lund. Det var Stockholms handelskammares tidning som hade en artikel om Jonas under vinjetten ”Vad hände sen?”.

På en av bilderna blinkade Jonas.

En stillbild kan inte skilja på flyktigt och varaktigt, utan ögonblicket till en evighet. Det ser ut som att Jonas blundar. Kanske sover han?

Blinkbilden blev min favorit från den fotosessionen och jag skickade över den tillsammans med några andra bilder till redaktörerna. De valde bort den till förmån för en bild med öppna ögon.

Så här i efterhand kan jag inte riktigt bestämma mig om vad jag tycker om bilden. Bilden visar något som egentligen inte är sant. Jonas blundade inte, han blinkade. Och jag vill inte luras med mina bilder. Å andra sidan antyder bilden något som kanske faktiskt är sant, dvs att Jonas IT-verksamhet tycks ha somnat in sedan kraschen vid millenieskiftet.

Vad tycker ni?

Vega-kören

Jag plåtade Vega Choir i St Johanneskyrkan en fredagskväll häromveckan, vilket nu resulterat i ett video-bildspel ihopsatt av körens driftige ledare/dirigent Christian Schultze. Ta en titt och lyssna här:

Tysk hatt

Idag för 15 år sedan, den 28 september 1994, satt jag i ett klassrum på Stenbackaskolen i Asarum. Jag hade just börjat sjunde klass och den här förmiddagen var det tysklektion. Läraren Eva Törnqvist (hon gillade inte när man kallade henne E.T.) hade delat ut de gula slitna tyskböckerna, ”Alles klar!”, till oss. Det var lågkonjunktur och skolorna sparade genom att låta tyskböckerna gå i arv från årgång till årgång. I våra böcker kunde vi läsa om Der Bundesrepublik och die DDR, som om Tyskland fortfarande var delat.

E.T. satte igång ett ljudband med ”Min hatt den här tre kanter”, på tyska, och vi sjöng halvhjärtat. Vi avbröts av rektorn som via högtalartelefonen berättade att det var landssorg utlyst, att skeppet Estonia förlist och att flera hundra människor omkommit. Skolans flagga hissades ner på halvstång, och vi fortsatte sjunga:

Mein Hut er hat drei Ecken
Drei Ecken hat mein Hut
Und hat er nicht drei Ecken
Dann ist es nicht mein Hut